Varför tvingas jag sy min egen kudde? Varför
erbjuds jag inga lukrativa sponsoravtal? Troligen beror det på att jag inte har
ställt frågan. Ännu mer troligt är det att jag skulle gå skamsen och helt
lottlös ur ett sådant tiggeri, eftersom det är knepigt att bygga varumärke
kring en person som mest gillar att fika och bada. Avkastningen dröjer och snacket
går hos PR-byrån: ”Varför sölar han bara runt på ön, med kanelgiffelgeggamoja
på fingrarna? Han måste börja paddla!”
Just det, jag ska ju paddla också.
Troligen är det helt ointressant för de
flesta ”normala” människor att här ta del av en detaljerad listning av de
pryttlar som behöver medfölja en kajak och en människa under nästan tre månader utmed
svenska kusten. Det räcker nog egentligen att säga att grundbestyret för
äventyret består av en havskajak och en nödvändig paddel. För säkerhets skull
har jag en extrapaddel på däck, en flytväst på överkroppen och en paddelflottör
som bihang om eskimåsvängen fallerar under press (vilket den troligen gör).
För navigering använder jag totalt 41 dubbelsidiga kartblad och sjökort, tillsammans med en simpel handkompass. Det duger gott. Om kustbandet plötsligt råkar befinna sig på styrbords sida – istället för babord – då är det dags att stanna upp en stund och fundera över både kusten och livet i stort. Lika tokigt kan det vara, fast på ett annat sätt, att möta diverse flytetyg nattetid utan att själv synas. Pannlampan och däckslanternan ger behövligt ljus i mörkret. I övrigt hoppas jag slippa möta alltför många fullfjädrade idioter på havet, oftast ”män” med stor smak för snabba hästkrafter och bristande förmåga att visa hänsyn.
Direkt öster om Almö, 6 maj 2012. En
högljudd motorbåt håller kurs rakt emot mig, akterifrån. Jag signalerar vid
flera tillfällen med paddeln högt upp i luften för att påkalla uppmärksamhet.
Inget händer. Ingen kursförändring, samma fart, tilltagande oljud. En halvminut
går och jag börjar räkna ned, i flera avseenden. Några sekunder före ”impact”
svänger så båten något och passerar i cirka 20 knop genom luckan mellan mig och
Almö, knappa fem meter från min sida. Stora vågor rivs upp. På min andra sida ligger
ett halvt innanhav öppet för fri passage, med allt vad det innebär. Men föraren
ser inte havet, han är fullt upptagen med att ståendes trona vid ratten och
spakarna, med blicken fäst mot ett viktigt mål längre fram. Kanske gösfilé och
en välförtjänt finare Chablis i kvällssolen? Hans äldre medpassagerare ger mig
ett snabbt leende och höjer handen i en sedvanlig båthälsning, oss sjöfarare
emellan. Jag besvarar hälsningen, men på ett helt annat sätt.
Vid sjösättningen i Svinesund medföljer drygt
dussinet liter färskvatten samt mat och diverse tilltugg för några veckor till
havs. Påfyllning sker förstås längs vägen, då jag inte ligger inblåst i mitt
gula tält och tuggar okokta, ekologiska linser. Hungrig och nedstämd. Gasen är
slut, stormköket har lagt av och den kustnära glesbygdsbutiken vägrar ta emot
det illaluktande vraket nere vid strandkanten. Även kläder i ull får så
småningom doft av eget liv, en egen vilja och börjar klättra uppåt i
näringskedjan. Det gläder mig, eftersom vi behöver mer av resilienta ekosystem
som reglerar sig själva, utan mänsklig egenmäktig fulförsyn.
I det stora hela går utrustningen under
principen avskalat och (ganska) tryggt.
Nödvändigt eller ej, det visar sig … en reparationssats ligger nedstuvad i kajaken,
liksom en påse plåster för en sargad kropp och själ i behov av omvårdnad.
Därmed torde allt vara på plats.
