PROLOG

Jag är kluven till det här med paddling. Det är något med den onaturliga sittställningen som irriterar, som ger ömhet i hälar, knäveck och rumpa. Därför känns det oftast lagom att paddla ett par timmar och sedan mestadels ägna sig åt kaffe och kanelgifflar, havsbad och förberedelser inför kvällens psykotiska stirrande rakt in i en eld. Med detta som filosofi tar det mer än ett halvår att paddla hela Sveriges kust. En kittlande tanke, men …

Jag behöver begränsa äventyret till tre månader. Och med cirka 2500 kilometer mellan Svinesund och Haparanda (vattenvägen) ger detta i genomsnitt 28 kilometer per dag, motsvarande 5 timmars paddling. Då är inte hänsyn tagen till bortblåsta dygn eller till soliga dagar då jag hellre äter räkmacka och kastar macka (inte räkmackan) vid en skön sandstrand än sitter fastspänd i kajaken och undrar vart friheten tog vägen.  

Hur blev det så här? Det är inte helt klarlagt. Någon gång under hösten 2011 införskaffade jag tydligen en egen kajak. Kort därefter kände jag mig helt övertygad om att det enda moraliskt (?) riktiga måste vara att paddla väldigt långt, väldigt länge … och samtidigt få en chans att tillfälligt stå utanför de uppförstorade vardagskomplikationerna och ”möjligheterna” i människobyn, för att istället uppleva en mer naturnära tillvaro där endast de basala behoven spelar roll.

Ännu en gång på huk i skogsbrynet
bland grenar och mossa i förruttnelse efter liv som varit.
Morgonsolen tränger fram.
Och ett bladverk gör vad det kan för att skyla
den laglösa nöden mot den nya dagens avslöjande anslag.

Med mer direkta ord, men nästan lika prosaiskt högtravande: Jag behöver mer av naturen. Mer av dagar vid vattnet, mer av nätter vid elden, mer av väder som avtar och tilltar. Mer av stillhet, mer av långsamma tankar. Mer av det oförställda, det enkla och avskalade.

Men det enkla är inte alltid det lätta. Att paddla Sveriges kust är mer än soldränkta dagar och magiska solnedgångar över slätslipade klipphällar. Det är också sträv motvind och avsaknad av lägivande öar, möten med meterhöga vågor vid passager över kuststräckans många bukter liksom oförutsedda ingångar i kompakt dimma. Det är risker att bedöma och undvika. I förväg planerade kilometrar i kajaken blir istället flera dagars inblåsning i ett komprimerat tält, i skydd för kulingvindar och hårda skurar som aldrig tycks avta.

Och det är inte allt. För en tid sedan hörde jag talas om en man som tvingades avbryta sin paddling eftersom ”han var för social” (citat). Han kom liksom ingen vart, det tog stopp i varje hamn eftersom umgänge lockade mer än ensamhet och paddlandets kakofoniska monotoni. Ensamheten, den är det nog bara att tugga i sig och njuta av så gott det går. Däremot oroar jag mig för hur kroppen ska svara rent fysiskt på den långvariga belastningen, på de cirka två miljoner paddeltag som krävs för att ta sig mellan Svinesund och Haparanda. Skador och smärta, leda och lycka. Troligen lite av varje.

Ja, hur ska det gå? Jag har ingen aning. Kanske avbryter jag redan efter några mil utmed den svenska västkusten. Kanske bosätter jag mig för gott på en familjecamping i halländska Träslövsläge eller på en ledig kommunal kustplätt vid Skagsudde i Ångermanland. Kanske fortsätter jag färden djupt in i det finska svårmodet längs nordöstra Bottenviken och vidare söderut. Mina gamla karelska förfäder viskar mitt namn, om jag lyssnar väldigt noga.

Det kan gå hur som helst.

Mitt i detta stora äventyr sommaren 2012 – i enkelhetens tillstånd – finns en telefon, en solcellsladdare och denna digitala loggbok. Kanske en kontrast. Eller kanske bara en social livlina gentemot min närmaste omvärld. Jag vet inte. Tiden, täckningen och lusten får utvisa hur mycket det skrivs här. 

Snart på väg. Med stor förväntan.


//Ola Höiden
Måndagen den 21 maj 2012