EPILOG

Över Virtakari udde låg eftermiddagen stilla, men ute på havet tog brisen ny fart och rev upp nya vågor att speglas i solen. Jag satte mig på träbänken invid den magiska stenen – Riksröse 59 – och tittade ut över vattnet, in mellan öarna åt syd och sydväst. Det var därifrån jag kom. Och det var hit jag hade varit på väg under två och en halv månad.

Vad skulle jag göra nu? Jag hade ingen aning, hade ingen plan. Jag var inte alls beredd på att den långa resan plötsligt skulle få ett slut. Så jag slog upp tältet, pumpade upp liggunderlaget, tråcklade fram sovsäcken, gick ut till den lilla bryggan på udden och tog sedan ett längre kvällsdopp tillsammans med vattnet och vågorna i havet. Min bekanta verklighet.

I två hela dygn bodde jag kvar i de hungriga myggornas påflugna närvaro och med reningsverket väsandes ett stenkast bort. Jag vandrade omkring längs Haparandas tomma gator, halvt vilset fram och tillbaka, drack kaffe med de finsktalande pensionärerna på Lugnets äldreboende, vilade kroppen på gräsmattorna ovanför Torne älv och tog samtidigt in ljudet från livet i byn. Siffror i massor genljöd längs stranden vid älven och det lystrande folket stod samlat och uppradat runt helgens stora attraktion: Bilbingo. Sedan tog jag tåget hem.

Hur känns en varm dusch, en mjuk säng och ett skyddande tak efter en längre tid ute i naturen? Jag var väldigt nyfiken och spänd på känslan. Och  … eller men … det kändes absolut ingenting. Den långa resan, den avskalade och enkla tillvaron, hade uppenbarligen satt spår.

Mycket visste jag på förhand. Men verklighetens många och långa dagar var något helt annat än det drömda och tänkta äventyret på planeringsbordet. Distanserna var gigantiska, vågorna gav svindel, motvinden gjorde ont och minuterna gick i vissa stunder orimligt långsamt. Ja, tiden saktade verkligen in, men ändå fortskred dagarna och veckorna, och successivt upplevde jag det konkretiserade och realiserade äventyret allt mindre som just ett äventyr. Paddlingen, tältlivet och de ständiga väderbedömningarna blev vardag, något som händer varje dag och något som ingår per automatik i livets rutiner.

Samtidigt sjönk jag allt längre ned i behovspyramiden, till ett tillstånd där de basala behoven spelar en allt större roll och tar en allt större plats i varje pågående stund. Hunger, smärta, oro och rädsla. Glädje och lycka. En större absolut sinnesnärvaro växte fram, ett helt nytt rum fick form. Och det var här det stora äventyret tog sin förvandling, från att vara just ett äventyr till att bli en berörande och storslagen resa av nästintill episk dignitet. Det var så det kändes.

I långa stunder tänker jag ingenting, då bara är jag. I andra stunder tänker jag allt, tänker fullkomligt klart. En tanke som är min, men den gör som den vill. Utan att någon drar i den.
(Loggboksanteckning, dag 68)
Tittade jag utanför mitt eget rum, in i framtiden och kanske med en förhoppning om att nå till en viss plats vid en viss tidpunkt, då började det krypa småspik i kroppen, och tillvaron kändes helt omöjlig. Med andra ord, det enda rum jag hade att befinna mig i var just den pågående stunden. Den svaga konturen av en ö långt borta i horisonten, dit jag var på väg, den fick inte lov att existera ”på riktigt” förrän den fick verkligt liv precis vid min sida.  

Naturen, ensamheten, stunden och uppmärksamheten. Det var där jag befann mig. Och varje större förflyttning mellan detta förtrollade rum och den andra världen kändes allt svårare, något jag allt mer försökte undvika. Ett stadsbesök i Halmstad, en (alltför) stor matbutik i Ystad, en dagstidning söder om Gävle, en hysterisk radiopratare norr om Härnösand och några korta telefonsamtal hem … sådana kontakter slet mig brutalt ut ur min egen verklighet, till ett annat mentalt rum som jag just då inte kunde eller ville befinna mig i.

Småskaliga och långsamma förflyttningar i tid och rum var något helt annat, såsom kortare möten med mindre fiskehamnar och kustbyar, med kustcaféer och kustnära folk. Köpkaffe här, bjudkaffe där, några större bakelser här och där. Ja, och genuina minimöten med nyfikna människor som på plats i stunden gärna ville växla några ord med en icke ensam ensampaddlare.

”Vänta nu, var är han eller hon eller dem som jag paddlar med?”, undrade jag vid ingången till Skelleftebukten. Tanken kom verkligen plötsligt. Det var alltså först efter drygt två månader som det slog mig att jag faktiskt var ensam i kajaken, ensam i tältet och helt ensam med min egen upplevelse.

Men nej, jag kände mig aldrig ensam. Däremot dök jag ned i helt andra typer av mentala svackor under resans gång, såsom vid sträckan kring Öregrund under dag 49-51. Efter tre dagars segdragen motvindspaddling genom stora delar av Stockholms skärgård hade jag nu paddlat rakt in i det djupaste av en ödesmättad John Bauer-tavla. Himlen var kompakt grå, vattnet var kusligt tomt och öarna trolskt skogiga. Dessvärre syntes inga troll, men i horisonten väntade ännu ett ohållbart kärnkraftverk, ännu en illaluktande pappersindustri och ännu en fruktad jättebukt fylld av lokala oväder och tunga vågor från sidan. Solen hade känts helt oviktig fram till Väddö kanal, men nu fick den gärna komma fram. 

Det gjorde den, solen alltså. Den kom fram, men ofta tätt följd av diverse åskbyar att zick-zacka sig fram emellan, samtidigt som Norrlandskustens många fjärdar ovillkorligen skulle passeras. Fjärd efter fjärd och ett öppet hav i öster, snabba väderväxlingar och en mångfald av vågor att hantera under dagar och veckor.  
Det är stort. Att varje dag stå inför det ständigt oförutsägbara, att våga ta sats och ännu en gång kasta sig ut bland vågorna. Utan att veta.
(Loggboksanteckning, dag 59)
Gammelvågor, tunga dyningar, gropig sjö, en tilltagande eftermiddagsbris och brytande vågor akterifrån. Så såg det förstås ut av och till redan på Västkusten och genom delar av Östersjön, men Bottenhavet och Bottenviken ville inte vara sämre. Här växte respekten i takt med vågorna och här började jag alltmer uppleva paddlingen som ett dagligt malande och nötande, meter för meter och karta för karta. Mitt i stunden började jag någonstans också ana ett annalkande slut. Och jag ville komma fram i oskadat skick.

Lilla Trutskär skulle bli min sista lägerplats. Kvällen låg lugn och fin över skäret, solen var på väg ned bakom träden. Jag drog upp kajaken på den lilla stranden, slog upp tältet, tog ett kvällsdopp, bytte om till varma kläder, lagade mat på stormköket och avslutade sedan med ännu en hel chokladkaka i en enkel handvändning. Allt som så många gånger förr, men med den stora skillnaden att jag dagen efter skulle passera Launinkari och gå med nordöstlig kurs in i Vuonoviken, in mot Haparanda.

Ja, det var först i Vuonoviken som jag helt säkert visste att detta var min dag, min sista dag på min långa resa. Virtakari udde låg nu synlig rakt framför mig. Jag sänkte farten och försökte på djupet känna in varje paddeltag, varje rörelse i vattnet och varje detalj i den stora stunden. Knotten bet. Ingenting gjorde ont. En liten bit kvar. En mjuk sväng åt vänster. Kajaken slog i land.

Jag var framme. Och min resa var över.

//Ola Höiden, HBB-paddlare 142
(Godkänd av juryn för Havspaddlarnas Blå Band, 19 september 2012)