(Foto: Systemtänk och ofrihet.)
Under "normala" förhållanden tycker jag väldigt bra om campingplatser, helst småskaliga sådana. Och campingtallar, ja. Men den här gången fungerade det inte, jag kände mig underordnad, inordnad i ett stramt styrsystem. Tältet kändes mindre och andningen tyngre. Jag kunde inte somna.
Strax efter midnatt vaknade lilla Tintin och grät, troligen av en mardröm om ofrihet. Föräldrarna försökte trösta och tysta, och till slut lyckades hon somna om. Samtidigt började en norsk bestefar i tältet bredvid att släpa sina allra mest skrovliga och bullriga plastkajaker över oändligt många ytligt liggande undervattensstenar, genom resten av natten. Han satt fast bland stenarna, ofri.
Ja, det var verkligen inte lätt, inte för någon av oss. Ingen ville ju på djupet vara inrättad i det av campingmakten upprättade systemtälteriet, även om det såg ut så på ytan tidigare under kvällen. Alla sökte egentligen desperat efter sin autonomi och fulla tältfrihet, det är jag säker på.
Klockan halv åtta i morse satt jag så äntligen i kajaken, redo att frigöras. Men det dröjde hela tre fjärdar innan systemtänket helt hade släppt taget. Påtvingade system sitter som klister.
Vad hände då? Jo, det började busblåsa på allvar, precis vid den södra infarten till Byskefjärden. Snabbt beslut ... Jag valde att surfa in till stranden i min just återvunna frihet, helt frivilligt, men befann mig nu uppenbarligen mitt i ett nytt mentalt systemskifte. Jag hade hamnat vid Byske havsbad, ännu ett av människan upprättat och hårt reglerat havsbadssystem, en storskalig industricamping med systemprocesser och ofrihet som naturliga beståndsdelar. Jag satt fast igen.
Det blev en fika, en lunch, en tälttorkning, en bypromenad, en kvartsmelon, en middag och slutligen en förhoppning om att kunna paddla vidare. Men nej, klockan sju gav jag upp.
Hoppet var borta. Men jag vägrade införliva mig i ofrihetssystemet ytterligare en natt. Så jag promenerade helt sonika ut på fulcampingjakt.
Minut kom, minut gick. Minuterna förflöt.
Till slut hittade jag den - min sandiga tältplats för natten - på en avsides belägen strandkant vid norra sidan av älven som rinner ut ur Byske i Byskefjärden.
Äntligen. Systemterrorn är uppluckrad, allvarligt skakad i sina grundvalar. Friheten är reclaimad.
Bra kämpat Ola och paddla på. Enligt kartan är det bara 220 km kvar bilvägen till stenen i Haparanda. Gena nu inte för mycket utan njut av den sista biten. Hörs JS
SvaraRaderaLeve friheten'!
SvaraRadera/ hälsar Laguna'
Ola!
SvaraRaderaNu är det bara 10% kvar av sträckan inom ramen för HAVSPADDLARNAS BLÅ BAND.
Sedan gäller det normala samhället, som Du gärna citerar: Systemtänk och ofrihet, Systemterror, ofrihetssystem, hårt reglerat, Påtvingade system sitter som klister, mardröm om ofrihet, ett stramt styrsystem!
Välkommen tillbaks till det normala svenska samhället. Det är bara att inordna sig in the real reality och ha det goda minnet från sommaren 2012, som för Din del varit så annorlunda i förhållande till ett normalt Svenssonliv.
Njut av Dina kommande 5 - 10 dagars paddling innan Du sätter handen på stenen i Haparanda.
Vilken kämpainsats Du gjort denna sommar med mycket regn, mycket blåst och en del åska - knappast ett idealiskt paddlarliv.
Tänk i drömmarens land är det soligt och njutbar, men vem vill väl inte också uppleva det oplanerade, spänningen och äventyret.
En ny dag och en ny månad den 1 augusti 2012.
//Okänd ökänd
Hej Ola. Följer m spänning din blogg sen du paddlade förbi min terass strax s om Öregrund. ( en orange kajak som du antog var lika typ som din..) Vilken insats. Var själv ute i Sthms skärgård i helgen o blev inblåst i 11-14 m/s. Passade att passera kanholmsfjärden i det. Nu är det inte långt kvar är ig... /Liz
SvaraRadera